Jag var på en date i fredags.
Efter kaffet gick vi.
Ut på trottoaren.
Trottoaren är smal. En decimeter höga drivor av is som orsakats av den senaste tidens omväxlande plus och minusgrader.
Min date hamnar framför två gamla damer som stannade till för att rätta till sina väskor.
När jag skall passera börjar dom gå.
I precis lagom fart för att jag inte ska ta mig förbi.
Daten kastar en kvick blick bakåt.
Trottoaren är smal.
De tvä gamla damerna ignorerar oss totalt.
Så där ser paraden ut.
Längst bak går jag. Framför mej en smal, men dock mur av två gamla damer.
Och längst fram går min date och pratar med mej utan att inse att jag inget hör.
Samtidigt möts vi av människor som promenerar i motsatt riktning.
Plötsligt känns det som om jag befinner mej mitt i ett TV-Spel.
Jag önskar att min mobil kunde funka som jumpknapp, men det gör den inte.
Det här måste ju brytas på något sätt.
Saktar min date in?
Nej naturligtvis inte. Hon fryser och i hennes värld har vi redan passerat de gamla damerna.
Aktar sig de gamla damerna?
Nej nej. Dom är ju stadsbor och det här är deras vardag.
Dom vet inte ens om att vi finns.
För dom är vi bara en obetydlig detalj i bakgrundsbruset.
Så då återstår för mej att ta mej förbi.
Jag väljer höger sida närmast husfasaden, eftersom vänster sida befolkas av bilar i rörelse.
Chansen att få en sjukilos istapp i huvudet är mindre än att bli överkörd, tänker jag. Troligen omedvetet.
Med risk för livet springer upp på den en decimeter höga isdrivan som orsakats av den senaste tidens oväxlande plus och minusgrader, och tar mej halkande och slipprande förbi på mina lågskor.
Min date pratar på och vet knappt vad som har hänt.
Och jag vet definitivt inte vad hon har sagt.
Detta utspelades under 15 sekunder på Götgatan i Stockholm januari 2011.
Det jobbiga med detta är att det är en så vanlig händelse.
Det händer ju jämt.
