Jag tycker tvärt om.
Jag påstår att språket formar verkligheten, och i vissa fall t o m skapar den!
Språket ÄR en karta över den verklighet VI KÄNNER TILL och har format för oss själva.
Jag håller ju på Wittgenstein. Jag har tänkt så här:
1. Allt som människan vet och vill kommunicera till en annan människa har vi ord för.
2. Om en människa "tror sig" veta något, men inte vill - eller kan - kommunicera detta till en annan människa behövs inget ord, och då är det också väldigt tveksamt att detta finns. Den människan är troligen galen.
Dvs. Allt som vi människor definierar som verklighet måste gå att kommunicera till en annan människa, med ord. Annars kan det inte betraktas som verkligt.
Verkligheten är ju vad vi människor upplever, och detta måste kunna generaliseras till att inte bara gälla en enda människa i hela världen.
Vi känner inte till någon verklighet utöver det vi upplever.
Man skulle behöva definiera "verklig" och "verkligheten".
Dessa ord kan inte betyda "allt som finns" eftersom begreppet då blir meningslöst.
Enhörningar och jultomten tillhör ju då också verkligheten i så fall, eftersom de finns i människans fantasi.
Försök själv att definiera "overkligt" i fall "verkligt" betyder "allt som finns". Så fort man beskriver något overkligt finns det ju!
Det finns i o f s saker som det inte finns ord för, och det är oupptäckta saker.
Men dessa ingår ännu inte i vår verklighet. De är bara en del av en MÖJLIG verklighet, och det är enhörningar också.
Vad jag är ute efter, är att den enda meningsfulla definitionen på "verkligheten" är "vår" verklighet, som vi människor kan uppfatta och kommunicera till varandra och den måste vara generell.
Dvs, om jag berättar för an japan att den här marmorplattan är väldigt hård, så ska inte han kunna tolka det som att den är mjuk.
Han ska heller inte - i fall han är fullt mentalt frisk - kunna säga till mej: "Nej men, den här marmorplattan är ju mjuk!" översatt från japanska.
Det fantastiska med språk är att hård på svenska och hård på japanska aldrig blir exakt samma sak, så man får nöja sig med att
Ingen människa får heller säga: "Ja DU tycker den är hård ja, men den är mjuk FÖR MEJ"!
Så'nt nonsens är bland det värsta jag vet och människor som misshandlar språket på det sättet har inte ute i verkligheten att göra.
Dom förstör verkligheten för oss andra.
Det är välkänt världen över att himlen är blå.
Jag tror inte det finns något land i världen där himlen inte är blå.
Himlen är en referens för blått och kan användas som hjälp att översätta språk.
Säger ett folkslag att himlens färg är "gluut" så betyder gluut blått.
Om det då kommer en människa och säger att himlen är gul är han inget att bry sig om. Det är hans problem. Och han kommer att få problem om han inte accepterar att himlen är blå.
Alltså: I verkligheten är himlen blå. Den verkligheten formas i kommunikationen människor i mellan genom språket.
Språket inte bara kartlägger verkligheten. Och det FILTRERAR verkligheten. Kategoriserar verkligheten så att det blir VÅR verklighet. På så sätt FORMAR språket verkligheten.
Inte den verklighet som finns utanför oss, vad det nu är, utan den inom oss.
Verkligheten utanför oss kan vi inte prata om, och därför bör man tiga om den, som Wittgenstein sa. Jag är helt på hans linje. Det blir bara flum och pladder.
I en viss mening kan man också säga att språket t o m SKAPAR verkligheten.
Som jag sa i början: Språket fångar in den verklighet vi känner till, och först efter att något ingår i språket blir det verkligt.
Marmorplattan är naturligtvis inte hård i verkligheten, för verkligheten har inget språk.
Det är människor som har språk.
Marmorplattan bara "är". Egenskaperna den har är ett mänskligt påfund.
Plattan är väl inte bara hård och spräcklig i färgen. Den är tung, den är stor eller liten. Den kanske är trasig. Den kanske är farlig. Ja den kan ju vara hur mycket som helst.
Men det den är är den i VÅR verklighet inom oss. Inte i verkligheten utanför oss.
Och allt som är verkligt för oss kan vi prata om.
